Vevpartiet är en mycket viktig del som många ser förbi när det gäller att få mopeden att gå jämt och fint etc. Kör du orginal nå räcker det om du kontrollerar att det inte glappar i vevstaken och att du inte kan rubba vevpartiet i höjd och sidled. Men om du kör trimmat och vill åka ifrån grannens Yamaha DT med 11 hästare så måste du gå igenam allt till perfection, ty nyare mopeder har en tendens att ha en lite "tajtare" konstruktion där vevparti och växellåda är så gott som perfekt från början, till skillnad från din puch florida från -68 som gått 20000 mil och varit trimmad utav femtioelva 15 åringar. Då är det svårt att få allt att klaffa när det är både ålder bakom teknologin samt ett stort slitage.

Till att börja med så antar vi att du har ett helt nytt vevparti som du vill kontrollera för trimmning eller att du kontrollerar slitage av ett som du redan använder.
Fästpunkten för vevstaken i frihjulet kallar vi för "stora änden" och kolvens ände för den "lilla änden". De verktyg du behöver för att mäta dessa värden är INDIKATORKLOCKA, BLADMÅTT, SKJUTMÅTT. Dessa verktyg är ett måste.


Vi börjar med den stora änden och kontrollerar dess sidspel med bladmått, här skall vi ha ett spel på 0.5 till 0.6 mm. Här är det bättre med för stort glapp än för litet då det finns risk för att vevstaken går emot sidokanterna utav vevpartiet, och då är vevstaken bye bye.

Nästa mått är våra "ramlager" som skall ha ett så litet spel som möjligt, mellan 0.01-0.04mm är godkännt för att klassas in som perfekt för glapp i höjdled. Allt handlar ju självklart om vilken grad av perfektion som du behöver, för en perfekt orginal moppe så duger ett glapp på 0,08mm utmärkt.
Sidleds glappet skall också det vara minimalt med liknande värden av höjdleden(0.01-0.04).

"Lilla ändens" sid skakningar, altså hur mycket vevstaken kan vicka i sidled i överkant (kolvkulten). Glappet skall helst inte överstiga 1.3mm men bör heller inte understiga 0.8mm då det finns risk för att vevstaken "nyper" i kolven. För att minska glappet kan man sätta in "spacers" men se till att de inte kan ställa till med något otyg som t.ex att de är lite större än kolvbulten så att de "skallrar", eller att de är så små att detkan sätta sig i kolven eller lagrets kanter.

Det är mycket snack om vilka kullager som man skall använda och generellt sett så är alltid silverpläterade stålkulelager bäst pga. att de är så mycket lättare än rent stål samt har en mycket god slit styrka. En god vink är att om du bara bytar till dessa lager så kan du höja ditt maxvarv med 2000rpm, då vevpartiets vibrationer och friktion minskar gentemot vanliga stålkuler lager. Nästa steg i lager är de betydligt häftigare semi-keramiska kullager som har otroligt låg vikt samt extrem precision(0.001-0.009mm) i radiell axxeptans. Dessa lager har mycket sämre hållbarhet i längden och rekommenderas endast till dig som vävlar med din 2-taktare ofta och byter lager mellan vartannat race.


Många pratar om sina lättade vevpartin och sånt men sanningen är den att man sällan tjänar på det. I gamla puchmopeders fall där man har ett ganska så tungt vevparti så det finns lite att tjäna in, men vi rekommenderar att först lätta ditt svänghjul för att få ner den obalanserade vikten på vevpartet(det ligger mer tyngd på den sidan). Är detta inte tillräckligt så kan man lätta sitt svänghjul men med vissa förbehåll. Behåll allt material på nedre hälften utav vevpartet, för att behålla så mycket "slung effekt" som möjligt. För att effektivt lätta sitt vevparti så bör man fylla i alla håligheter som man tagot bort med ett lätt material, som tål värme bensin/ditt bränsle samt att det är hårt nog att tåla cetripetaleffekten, utan att expandera, men samtidigt inte för hårt då det kan spricka i delar. KOLFIBER heter den gemensamma nämnaren i den ekvationen men det finns många alternativa material.



Att putsa vevstaken med fin bläster för att få bort alla skavanker i tillverkningen tar bort eventuella stresspunkter och ger en hållbarare vevstake. Man kan även "porta" stakens oljekanaler för ökad smörjning, men ta ej för långa kanaler då man ökar vevens instbilitet men mindre anliggnings yta mot lagret.